Bögpappa

Nu börjar det kännas jobbigt, jag känner mig lite kluven, som sliten mellan två hästar. Jag vill så gärna vara nära mina barn, hela tiden, men jobb får mig att åka land och rike runt om än bara i korta perioder. Detta ger ju ingen fast inkomst som jag kan planera efter, sedan så hittar jag en kille, världens underbaraste, i ett land i väster och 800km härifrån.... Hur kommer det sig att man snavar över ngn så underbar bara sådär och så bor vi inte ens i samma land?

Jaja, nu är man inte singel längre i alla fall, om än det fortfarande är ensamt att gå å lägga sig i sängen själv. Så nu tittar jag efter jobb i landet i väster oxå och håller tummarna att det kan bli ngt. Det är ju egentligen ingen skillnad att pendla över till Norge än att pendla inom Sverige, om vi kommer upp till de avstånden, det tar lite tid, men vad ska man göra? Jag har ju kommit fram till att arbete är en sådan viktig del för mig och min självbild att jag faktiskt lider, mycket mer än bara ekonomiskt och socialt, av att gå utan arbete.

Hur som helst så packar jag nu väskan för att åka iväg och jobba i ett par veckor och där får jag varken träffa barnen eller gutten min, så det känns ju inte helt bra, om det inte var för att jag faktiskt kommer att hålla mig sysselsatt. Får se vad mitt nästa inlägg kommer att handla om, men jag tror att saknad kommer högt upp på listan.

Ljus och lycka