Bögpappa

Det är friskt i Lindesberg denna morgon, Lucia kommer med ljus i hår i denna mörka vintertid. Julen närmar sig med stormsteg, om 11 dagar kommer tomten på besök och förgyller massor med hem, föräldrar tittar på hur deras barn öppnar paket efter paket som dom köpt för att skämma bort sina barn. Men är det en handling av omtanke, eller är det en handling av skam?

Vi skäms över att inte finnas till för barnen när vi stressar oss genom jobb, tvingade fritidssysselsättningar och sedan somnar vi otillfredställda sent på kvällen efter timmar framför tv'n. Jag stod för ngra dagar sedan i leksaksaffären och förbannade att jag inte hade mer pengar för jag ville verkligen köpa så mycket till mina barn. Men kom på mig själv att jag ville gottgöra att jag inte finns där för dom hela tiden. Jag behöver ju inte köpa massa presenter och julklappar för att visa att jag älskar dom utan bara finnas till för dom.

Arwen, min underbara prinsessa som är fem år sa till mig i lördags att hon ville komma och hälsa på mig, men att mamma skulle följa med. Jag vet inte om hon har förstått hur långt bort pappa verkligen bor. Det är iofs bara 1:15 från Sthlm till Bergen, men så bor inte barnen direkt nära Arlanda och jag bor inte nära Flesland, så med allt annat som kommer till med transfer och resor så är det c:a 4 timmar... fortfarande inte så lång tid, men för en femåring är ju det en evighet.

Så hur det ska lösas blir en lite senare fråga, men självklart vill jag att mina barn ska komma och hälsa på mig, det skulle verkligen betyda mycket för hur jag kommer att trivas i Bergen. Min lilla prins, den stora killen som för sju år sedan låg på mitt bröst och sov, medan jag försökte se genom alla James Bond-filmer, är en rädd lite kille på skolgården. Han må vara klok, insiktsfull och verbal, men när jag lämnade honom på skolan såg jag en sida hos honom som jag inte velat se.

Även fast det bara var minuter tills att klockan skulle ringa in så ville han gå ut på skolgården, sa "hej då" och gick iväg ngra steg innan han ställde sig vid en lyktstolpe och kollade över skolgården. Han sprang inte fram till ngra andra barn, ropade på sina klasskamrater eller ngt sådant utan stod bara där och observerade. Jag stod i ngn minut och kollade på honom och kände hur en tår började trilla ner för kinden för att sedan frysa till is. Jag blev så rädd för att han känner sig så ensam som det kändes i mitt hjärta.

Ska besöka skolan efter lunch och se vad som händer i klassrummet och prata lite med fröknarna oxå. Vill se till att han har det bra, även om jag inte kan följa upp det varje dag. När jag åker ikväll så träffar jag inte mina barn mer detta år. Hoppas bara att allt löser sig hemma i Bergen så jag kan börja planera för lite mer täta resor till barnen.