09:06:45
En tanke om livet... å döden
Läste ett citat häromdagen, som ska ha myntats av den nyligen bortgångne Steve Jobs, "You first value life, when it's about to end" och det får mig att tänka att det är viktigt att säga till dem man tycker om att man gör det. Krama om dina nära å kära, kyss din nästa å säg att du älskar honom/henne, gå inte som ovänner för du vet aldrig om du får chansen att be om förlåtelse. Denna morgon åker jag från Göteborg till mina barn och just nu, just här så värdesätter jag mitt liv till fullo. Detta citat färskt i minne och en detalj på en betongpelare inne på Göteborgs Centralstation får mig att tänka på en episod från i somras....
Detta var sista veckan i juni, jag var på partyuppdrag i sydöstra Skåne och skulle precis över till Roskilde på festivalen då telefonen ringer. Tårarna faller ner för mig kind i samma ögonblick som jag hör min systers spruckna röst berätta att min systerdotter, 20år, kollapsat under natten då hon fått hjärtstopp. Hennes kamrat hade påbörjat HLR på en gång och hållit hennes kropp vid liv tills läkare kommit till platsen och startat upp henne med hjärtstartare. Tankarna skiftade mellan hopp och förtvivlan, hennes kropp hade fallit ihop mitt i en mening och legat livlös på marken, men de hade lyckats starta om allt igen.
Jag blev som paralyserad och många av mina tankar är helt förbundna till att tänka på hur fort det kan gå, ena sekunden är vi här, nästa är vi inte. När såg jag henne senast, sa jag till henne hur mycket hon betyder för mig, sa jag ngt dumt eller behandlade jag henne illa? Sedan kommer tankarna om hur ska man kunna vara till stöd och hjälp, ska jag släppa alla mina åtaganden för att åka upp till Norge och sitta vid min systers sida och trösta. Min systerdotter vaknade upp efter ett par dagar, fick sedan flygas hem till Sverige och är idag till synes utan större men.
Men när en så ung människa i ens närhet så snabbt blir svårt sjuk och vänder just innan floden Styx så blir man oxå påmind om sin egen, och alla andras, dödlighet. Det enda som vi kan vara 100% säker på när vi föds är att vi kommer att dö. Har vi tur och lever ett gott liv, tar hand om oss själva och njuter av livet tillsammans med våra nära å kära kanske vi får somna in som 90åring med massor med minnen och med en familj som sörjer våran bortgång och hedrar vårat minne med att leva goda liv.
Så ärligt nu, när sa du till ngn att du älskar dom senast? När sa du till dina kollegor och vänner att dom vad dom betyder för dig? När satte du dig på en parkbänk med ngn, såg dig omkring och bara njöt av stunden senast? Även om din familj kanske vet hur mycket dom betyder och hur mycket du älskar dom, ta chansen å säg det till dom, för imorgon kanske du inte längre har möjligheten. Njut av dagen idag, imorgon är det försent.
Kärlek, ljus och lycka
Bögpappa